Tecken i tiden

Den 27 januari var det förintelsens minnesdag, den dagen då fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades. I år är det 75 år sedan Röda armén befriade de fångar som hade blivit kvarlämnade efter nazisternas evakuering 9 dagar tidigare. En evakuering som i praktiken var en dödsmarsch då tusentals av fångarna sköts ihjäl eller dog av utmattning på vandringen mot Tyskland.

I vår tid, 75 år senare hålls det tal och ljusmanifestationer runt om i världen för att uppmärksamma förintelsens offer och de grymma brott som mänskligheten gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. Betoning läggs på människors lika värde, medmänsklighet och skydd för utsatta grupper idag. Medans det i sociala medier rullar förbi ord som: ”Vi får inte glömma…” och ”Vi måste berätta…” eller så pryder man sina profilbilder med olika motiv för dagen. Men nu när det har gått ett par dagar så är det återigen helt tyst, ungefär som inget har hänt, som om talen om människovärde glömdes bort när facklorna och ljusen hade slocknat.

Hatet och ondskan som slutligen ledde fram till miljontals människors död i koncentrationsläger finns fortfarande kvar under ytan och frodas i våra samhällen. Hatet mot det som inte är känt eller inte är som jag blir den samlande kraften för vissa organisationer, grupper och individer. Vi kan känna igen dessa krafter genom dess fokus på att dela upp människor i olika grupper på grund av hudfärg, kultur, språk, tro, sexualitet och härkomst och som sen tillskrivs negativa egenskaper. Kanske har du stött på det i en av dess enklaste former: ”Du vet ju hur de där är, han ska du akta dig för”.

Det här sker varje dag, på våra arbetsplatser, i skolor och i föreningslivet. Grupper av människor döms i våra samtal och utses slutligen som syndabock för komplicerade samhällsproblem. Lösningen blir då enkel i den typen av resonemang, för vore de inte här eller fanns, ja då vore ju alla problem borta. Så sent som i onsdags rapporterade SVT om näthatet som blommat upp mot samer efter Girjas samebys seger mot staten om jakt i deras närområde. Med fördomar från förr och hat sprids en nidbild av den andre och därmed utsätts ännu en gång vår ursprungsbefolkning för kränkningar. Och listan på människor och grupper vars rättigheter kränks blir allt längre, inte för att staten står för ett systematiskt förtryck, utan för att det är enskilda och grupper som drivs av en övertygelse om att det finns vissa kvalitéer som de besitter och därmed gör dem till bättre människor i jämförelse med andra.

Klotter på församlingshuset

Med det som bakgrund kan klottret på Arvika östras församlingshem och Trefaldighetskyrkan med texten ”white power” verka harmlöst. Men de är tecken i tiden och en påminnelse om det hat som människor kan bära mot andra som de aldrig träffat. Kanske menade personen det inte eller hade inte bättre för sig än att stå ute i regnet med pennan och skriva, ändock blir de orden symboler för ett samhälle som finns runt hörnet när hatet blir den gemensamma ideologin.

Dessa berättelser behöver också berättas för att påminna oss om att hatet och förföljelsen av människor inte tog slut den 27 januari 1945. Det har bara ändrat skepnad, och inför det behöver vi visa än mer på kärleken till våra medmänniskor. Till det uppdraget är vi alla kristna kallade till.

FacebooktwitterredditlinkedinmailFacebooktwitterredditlinkedinmailby feather

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.