Predikan 3:e advent

3:e advent tycker jag är en spännande söndag, mitt i jultiden och man är så mitt uppe i allt julmys, hets och stress för att få till en riktigt sån där vykortsjul med en touch av Ernst. Så läser man dagens evangelietext text som ganska brutalt kastar bort allt det som har med julen att göra.

Här möter vi förmodligen en rätt så orolig Johannes som misströstar i sitt fängelse. Var Jesus verkligen den som skulle komma. Den som han hade banat väg för eller var han en skojare? Vi kan ju bara gissa oss till vad som går igenom Johannes huvud – risken att bli avrättad var nog en av dessa tankar och till vilken nytta om nu mannen hade ljugit och lurats.

Jesus är noga med att det handlar inte bara om vad han säger utan också om vad Johannes lärjungar kunde se så att de kunde vittna om att Jesus var den han utgav sig för att vara. Sen talar Jesus till folket om vem Johannes är och vad hans uppgift är.

Men det som verkligen får bäring på vår egen tid är det som kommer direkt efter evangelietexten när Jesus kritiserar folket utifrån vad de förväntar sig av Messias som skulle komma:

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’

Han skräder inte orden utan är väldigt tydlig med att människors förväntningar blir ett problem – Johannes blev förkastad för att han fastade och man trodde han var besatt, Jesus förkastade man också för han var för mycket åt andra hållet. Med andra ord folket blev aldrig nöjda. Skarpa ord men påminner mycket om en förälders ord och förmaningar till ett barn som inte är riktigt nöjt.

Vi får ju inte glömma att varken Jesus, eller Johannes för den delen, var ute efter att göra människor nöjda. De hade båda två andra uppgifter och det blir Jesus väldigt tydlig i när han säger som han gör – för han ändrar inte sitt sätt att vara. För hur skulle han kunna det, han skulle ju inte vara människor till lags, han utmanade och skulle få upp människors ögon för Gud.

Ibland kan jag känna att Jesus ord kan verka långt borta – framförallt när det kommer till förväntningar, önskningar och hopp om att Gud ska bryta in i världen och få bort allt ont. Som människa är det så lätt att villkora en tro – om Gud inte lyssnar då kommer jag inte tro, om Gud inte gör så här så kan Gud inte finnas o.s.v. Men är det verkligen det vi människor vill att Gud ska vara? En ande i en lampa som uppfyller allas önskningar?

I längden tror jag det leder till att man slutar att bry sig. Varför ska jag när Gud kan göra istället? Vilken typ av människa blir jag då – inte en fri, myndig människa som kan göra gott utan istället blir man bunden till en guds nyckfullheter och uppfylld av en rädsla att göra fel och vara fel och inte sedd och älskad när det inte blir som man förväntat sig. Här utmanar Gud oss till att låta Gud vara Gud och inget annat.

På lite samma sätt är det också med vår kyrka. Hur många är det inte som har åsikter och tankar om vad kyrkan ska eller inte ska göra. När kyrkans medlemmar engagerar sig i flyktingar då väljer människor att gå ur – för att deras kyrka inte ska ägna sig åt sådant.

Talar kyrkans medarbetare om att de sociala skyddsnäten i samhället inte fungerar så kommer kritiken fortare än kvickt om att kyrkan är vänstervriden och ska vara tyst. Samtidigt som högavlönade män lämnar kyrkan.

Jesus ord klingar oroväckande aktuellt fortfarande i vår tid:

’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’

För en kyrka som inte utmanar och lyfter de som samhället räknat ut eller ens vill befatta sig med av rädsla för vad andra ska säga – det är frågan om det är Kristi kyrka. Kyrkan behöver både vara som Johannes, en profetisk röst för att bana väg i människors liv och som Jesus – mänsklig och helig där varje människa får finnas och få känna den nåd och kärlek Kristus ger oss.

Kanske är det så att vårt samhälle skulle må bättre av ifall fler kunde göra som Johannes lärjungar. Se allt det goda som sker och förmedla den bilden till de som misströstar och tappat hoppat. Istället för som nu, när det oftast är det negativa och det som inte fungerar som får bli den rådande sanningen om den värld vi lever i.

En negativ spiral som gör att alltfler människor tappar tron på demokrati, folkvalda, mänskliga rättigheter och fred. En spiral som slutar med att västvärlden tar allt större steg mot de enkla svaren, där makten ges till dem som målar upp en svart vit värld med vi och dem.

Nej, låt oss tillsammans bana väg för Herren, öppna upp där inskränkthet finns, måla med fler färger där allt är svar eller vitt och komma med kärlek där hatet råder.

Facebooktwittergoogle_plusredditlinkedinmailFacebooktwittergoogle_plusredditlinkedinmailby feather

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *