Fred i världen

Foto: krafthans/SXC.HU
Foto: krafthans/SXC.HU

Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. Så avslutade Sakarja i den gammaltestamentliga texten, en hoppfull bild och vision om vad bibelns berättelser försöker förmedla om den tid som väntar när Kristus kommer. Ett viktigt budskap när vi nu i kyrkans värld står i brytpunkten mellan det som varit och det som kommer att bli.

För människor i alla tider har riter i samband med övergångar i livet och i samhället varit viktiga. Det kan vi se i de riter som fortfarande lever och är aktuella som dopet, konfirmationen, vigseln och begravningen. Då samlas människor tillsammans och fokus ligger på det som är större än mig själv som individ. Det är gemenskapen, sammanhanget som ger riten en viktig betydelse, inte så mycket om vad som sägs eller görs. Lite så är det idag, för kyrkans del så är det nyårsafton då kyrkoåret tar slut och ett nytt börjar. Medan 1:a advent för många handlar om inledningen till julens högtid, det är nu allt börjar som ska hinnas med. Men ingen av tolkningarna är mer sann än den andra utan det handlar om vilket perspektiv jag har som betraktare. Förhoppningsvis kan båda bilderna och flera få samsas i den högtid som 1:a advent är.

Jesus intåg i Jerusalem som Matteus berättar om är mångbottnad och betydelsefull på flera sätt. Det är lätt att man näst intill hoppar över det som texten berättar om. Här på några få rader ser vi kopplingen till gamla testamentets förutsägelser, brott med det gamla, symbolik, manligt och kvinnligt och förklaringar.

Jesus är ofta noga enligt evangeliernas författare, när han gör saker som kan knytas till de gamla profeterna eller när han citerar dem. Fast ibland så gör han det med en liten tvist för att markera något eller lyfta fram något som är särskilt viktigt. Precis det som händer i Matteus berättelse om intåget i Jerusalem. Sakarja talar om att folkets räddning skulle komma ridande på en ståtlig åsnehingst men det är inte det som Jesus ber dem hämta utan det är ett åsnesto och ett föl. I andra av bibelns böcker är det oftast det förstfödda handjuret som ska användas eller offras eftersom de hade en särskild betydelse. Men Jesus väljer att inte göra exakt som profeten sagt eller helt i enlighet med den bibliska traditionen.

Därför blir markeringen än tydligare att han inte kommer världsliga maktanspråk när han kommer ridandes in i Jerusalem. Inte nog med att han inte rider på en häst som symboliserar makt utan han valde något som var ännu ”sämre” jämfört med den åsnehingst som Sakarja talar om: ett åsnesto och ett föl. Så till och med här när han skulle visa sig i det här officiella sammanhanget valde han att rida på två djur som placerade honom ännu längre ner på samhällsstegen. Så har också Jesus aktiva period sett ut fram tills nu, han kallar lärjungar som inte tillhör samhällets toppskikt, han möter människor som andra ser som syndare och orena, han till och med kallar barnen till sig och säger att de är viktiga för Gud och förebilder för de vuxna. Genom det han gör och visar så kan människorna som möter honom få en glimt av Gudsriket och att de får känna sig inkluderade i gemenskapen.

Individen

Intåget i Jerusalem skickar ett budskap till oss som lever idag. Livet handlar om andra saker än att sträva efter materiell rikedom eller världslig makt. Det viktiga är inte vad som finns i plånboken eller vilken status man har. Genom Jesus handlande visar Gud gång på gång att det viktiga är inte vad man gör utan vem man är som människa. Kanske är det också just därför som förlåtelse och nåd blir så viktiga delar av gudsrelationen. För Gud ser bortom våra handlingar och erbjuder förlåtelse när det blir fel, en möjlighet att få börja om på nytt. Förlåtelse är den kraft som läker trasiga relationer mellan människor och till sig själv.

Kyrkan och samhället

I förlåtelsen kan vi ana en del av Gudsriket som breder ut sig i världen. En värld av fred kräver att vi som människor kan lägga gamla och nya oförrätter bakom oss. För så länge man drar upp konflikter och andras handlande från förr är det inte möjligt att hoppas på någon form av fred. Samtidigt behöver många också släppa sin prestige och kliva av den där stridshingsten och erkänna att man är lika mycket människa som den rumänske tiggaren utan mataffären, det autistiska barnet i rullstol eller högerextremisten. Först när jag ser mig som människa först och främst och inte svensk, Säfflebo, europé eller något annat kan jag möta andra människor. Försöker jag se den jag möter som människa fullt ut och inte utifrån det yttre så förmedlar jag ett människovärde genom mitt sätt att vara. Då kommer förlåtelsen som ett naturligt steg i att läka relationen mellan två tidigare fiender.

Kanske är det som behövs för att kunna ta ytterligare steg mot en värld av fred. För makten och vägen dit ligger i alla människors händer. För vill inte alla människor ha en värld med fred och rättvisa kommer vi aldrig att komma dit, Gud har visat vägen men det är vår vilja och våra händer som behövs för att nå dit. Det går inte att säga att det är någon annans ansvar utan det är ett ansvar som åligger alla. När vi brister i ansvaret kan vi också be om förlåtelse för att återigen fortsätta vår väg framåt.

Facebooktwittergoogle_plusredditlinkedinmailFacebooktwittergoogle_plusredditlinkedinmailby feather

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *